~~~
Sitter här i kvällen, nästan natten, och smuttar på ett glas rött, italienskt så klart, och läser Marcus Birros krönika om Venedig, kärlekens stad. "Det är oslagbart vacker[t], oslagbart dyrt och oslagbart i största allmänhet. Ger man Venedig några timmar förlorar man sitt hjärta. Det känns inte dock inte alls som en stöld, utan som en gåva", skriver han bland annat. Jag kan inte annat än hålla med, bortsett från det där att det är oslagbart dyrt - för det är det faktiskt inte. Inte i min bok. Men det är klart, man bör veta vart man ska gå. Nog om det och åter till kärleken. För finns det något vackrare än just kärleken? Även jag och min man älskar och andas Venedig. Staden är, som Birro skriver, lite av en sagovärld och det är dit jag drömmer mig bort när livet känns tungt, när stressen är överväldigande, när den svenska bittra vintern krampaktigt biter sig fast i huden. Då strosar jag där längs teglade, vindbitna gränder, över tusen och en små broar och in i portvalv som lockar med hemligheter. Slår mig ner en stund vid Canal Grande och lyssnar till hur de små, små vågorna slår mot marmorn och de vilande gondolerna. Här finner jag ro. Alltid. Här lever kärleken. Alltid.
Sitter här i kvällen, nästan natten, och smuttar på ett glas rött, italienskt så klart, och läser Marcus Birros krönika om Venedig, kärlekens stad. "Det är oslagbart vacker[t], oslagbart dyrt och oslagbart i största allmänhet. Ger man Venedig några timmar förlorar man sitt hjärta. Det känns inte dock inte alls som en stöld, utan som en gåva", skriver han bland annat. Jag kan inte annat än hålla med, bortsett från det där att det är oslagbart dyrt - för det är det faktiskt inte. Inte i min bok. Men det är klart, man bör veta vart man ska gå. Nog om det och åter till kärleken. För finns det något vackrare än just kärleken? Även jag och min man älskar och andas Venedig. Staden är, som Birro skriver, lite av en sagovärld och det är dit jag drömmer mig bort när livet känns tungt, när stressen är överväldigande, när den svenska bittra vintern krampaktigt biter sig fast i huden. Då strosar jag där längs teglade, vindbitna gränder, över tusen och en små broar och in i portvalv som lockar med hemligheter. Slår mig ner en stund vid Canal Grande och lyssnar till hur de små, små vågorna slår mot marmorn och de vilande gondolerna. Här finner jag ro. Alltid. Här lever kärleken. Alltid.
Jag önskar Birro och hans Jonna en fantastisk bröllopsdag på lördag. Men jag tvivlar inte, ty gifter man sig i Venedig kan det inte bli annat än fantastiskt. Magiskt. Jag vet. Venedig tar sannerligen kärleken på allvar, eller snarare, i Venedig tar man kärleken på allvar. Allt annat är omöjligt i denna världens vackraste stad.
Foto: Mario Mazziol
~~~
Inlägg
