Vetrina

~~~


Detta fantastiska skyltfönster ser man om man vandrar över Ponte dei Fuseri i riktning mot Piazza San Marco. Visst är det vackert?

~~~

Gabbiano

~~~

En trut, gabbiano, tar en vilopaus och beskådar den livliga trafiken på Canal Grande.




~~~

Ny turistskatt i Venedig

~~~


Nu verkar det stå klart att Venedig följer i Roms spår och att den planerade turistskatten kommer att införas från och med den 24 augusti. Man kommer då, de fem första nätterna, som besökare i staden att få betala 1 euro extra per person och natt, och per hotellstjärna, i en särskild turistskatt. Syftet är att dra in cirka 200 miljoner om året; pengar som ska användas till att restaurera staden. Jag vacklar i vad jag tycker om denna skatt. Går pengarna till det som de ska har jag inga problem att betala lite extra, för naturligtvis tär turistmassorna på denna bräckliga stad. Siffrorna varierar lite beroende på vem man talar med, men någonstans mellan 16 och 25 miljoner turister besöker Venedig varje år. Självklart medför det ett enormt slitage och varje gång man är där restaureras det i varje hörna. Venedig vill så klart inte mista sina turister, men många är trötta på turister som bor på fastlandet, där det ofta är mycket billigare att bo, och som bara åker in och besöker Venedig över dagen utan att spendera några större summor pengar i själva staden. Det är det slitaget en del vill slippa. Vore det då inte bättre att gynna hotellen i själva Venedig och lägga turistskatten på hotellen i de närmaste kranskommunerna? Absolut ingen ypperlig lösning det heller, men det vore mer logiskt. Nå väl, ni kan läsa mer om skatten här i Daily Mail.

Jag såg för övrigt att många som kommenterat artikeln såg det här som ett skäl till att inte besöka Venedig som i deras ögon redan var alltför dyrt att besöka. Någon skrev att det kostar en förmögenhet att ta sig en dricka även om man tar sig bort från "torget", som jag förutsätter är Piazza San Marco, och att maten är dyr och av dålig kvalitet. Tja, vad ska man säga? Inte ens på Piazza San Marco behöver det vara dyrt att ta sig en dricka. På Bar Americano kostar en rejäl spritz med tilltugg, om jag inte missminner mig, runt 2 euro. Dyrt? Knappast. Och maten. Åh, den maten! Självklart kan man gå på nitar, precis som i alla städer, men det finns massor av bra restauranger, trattorior, osterior och enkla snackbarer med fantastiskt god mat till rimliga priser. Det gäller bara att hålla ögonen öppna och inte sätta sig på första bästa ställe alldeles intill turiststråken. För övrigt, människor som inte har vett att uppskatta vackra och säregna Venedig kan hålla sig hemma. På så sätt slipper gränderna i alla fall ett par nötande sulor.

Tärande tassar på Ponte di Rialto?




~~~

Riposo

~~~


Även en gondoljär behöver ta igen sig, i synnerhet om det är dryga 35 grader hett och luften nästan dallrar om dagarna. Här ligger en gondol för vila längs Rio di San Trovaso i Dorsoduro när kvällningen randas och gondoljären kanske är och tar sig en svalkande dryck eller en bit mat på någon näraliggande trattoria.

~~~

Staden i mitt hjärta

~~~


Nyligen hemkommen från en underbar resa till Venedig. Trots att vi besökt staden många gånger förut såg och upplevde vi denna gång massor av nya ting, men mer om det i kommande inlägg. I dag får ni hålla till godo med en mer eller mindre klassisk bild från världens vackraste stad. Längtar redan tillbaka till staden i mitt hjärta.

~~~

Banco rosso

~~~


De klarröda bänkarna på Campo Santa Margherita är en naturlig mötesplats för såväl gammal som ung, turist som lokalbo. Den här bilden är tagen på måfå en tidig och varm kväll i augusti 2007 när jag och maken satt och drack något svalkande på en av torgets många trevliga uteserveringar. Vi tänkte inte så mycket mer på det. När vi ett tag senare laddade ner fotona i datorn och tittade närmare på dem så såg vi att vi precis ett år tidigare, på samma plats, hade tagit en liknande bild - och den äldre damen längst till vänster i klungan om tre mitt under trädet hade fångats även på det fotot, hon bar dessutom samma blus. Ibland bjuder ödet på små lustiga nycker. Önskar att även jag hade Campo Santa Margherita som mitt alldeles egna sällskapsrum om kvällarna, dit jag kunde gå och slå mig ner på min röda bänk och träffa vänner, bekanta och nykomlingar och dryfta allt och inget och vila i stunden för ett ögonblick.

Jag hoppas för övrigt att få se någon eller några av de här tre damerna även denna sommar, givetvis småpratandes på den röda bänken i skuggan under trädet mitt på torget.




~~~

Venice Kayak

~~~


Om man vill förena nytta med nöje när man besöker Venedig så kan man ge sig ut och paddla kajak på stadens vattenvägar. Venice Kayak erbjuder olika slags kajakturer i olika prisklasser, alla med guide.

Här kan du följa med på en angenäm 5-minuterstur längs Canal Grande:



Läs gärna mer på venicekayak.com.




~~~

Pałaso Dogal

~~~

Pałaso Dogal, eller på italienska Palazzo Ducale, det vill säga Dogepalatset i Venedig, var i närmare tusen år republiken Venedigs regeringsbyggnad samt den sittande dogens residens; där inrymdes även domstol och fängelse. Palatset var från början mer fortliknande och uppfördes ursprungligen i bysantisk stil under 800-talet, men 500 år senare byggdes det om i gotisk stil och palatset antog i mångt och mycket sin nuvarande form under 1300- och 1400-talen, närmare bestämt mellan 1309-1424. Palatset har dock eldhärjats tre gånger, vilket har lett till vidare ombyggnationer under årens lopp.


Palatsets storslagna entré, Porta della Carta, från 1400-talet är ett sengotiskt mästerverk som kan ha fått sitt namn, "Pappersporten", av att dogens påbud kungjordes här eller av att många skrivare bedrev verksamhet i närheten. Till vänster om porten hittar man fyra mörka figurer kallade "De fyra morerna" och de sägs antingen symbolisera den romerske kejsaren Diocletianus och hans kompanjoner eller fyra saracener som försökte plundra basilikans skattkammare som ryms bakom väggen där de sitter.


På innergården hittar man Antonio Rizzis storslagna trappa Scala dei Giganti, giganternas trappa, från 1484 som har fått sitt namn efter Sansovinos statyer av Neptunus och Mars, vilka symboliserar Venedigs styrka till sjöss och på land. I dag använder man som besökare den inre trappan Scala d'Oro, den gyllene trappan, som byggdes på 1500-talet efter en ritning av Jacopo Sansovino.



Som jag nämnde inhyste palatset förr i tiden även fängelse och cellerna var fördelade mellan pozzi och piombi; de förstnämnda, "brunnarna", låg så långt ner i byggnaden man kunde komma och var fuktiga, mörka och fulla av såväl fångar som insekter, de andra låg på vinden, direkt under taket av bly, därav namnet "blykamrarna". Blyet bidrog till att göra hettan outhärdlig sommartid och kylan förlamande vintertid. En av de mest kända internerna var Giacomo Casanova, han satt fängslad i blykamrarna och hade tillgång till sin egen läsfåtölj i cellen. Den står kvar än i dag, hävdar man. Casanova lyckades dock rymma från sitt fängelse, gå och ta en espresso på Caffè Florian tvärs över torget för att sedan ge sig ut på strövtåg i Europa. Man kan läsa mer om Casanovas äventyr i hans memoarer.













Man byggde senare om fängelset och förlade det på andra sidan kanalen Rio de Palazzo på Dogepalatsets baksida och Ponte dei Sospiri, det vill säga den kända Suckarnas bro, fungerade som väg in och ut ur fängelset. Med lite fantasi kan man räkna ut det troliga skälet till varför bron heter som den gör.













Dogepalatset fungerar i dag som museum och jag rekommenderar att man lägger på några euro extra på inträdesbiljetten och går den guidade turen som de kallar för "Secret Itineraries". Då får man följa med bakom kulisserna och se sådant som besökare som strosar runt på egen hand inte får se, bland annat de gamla ämbetsrummen, blykamrarna och tortyrkammaren.




~~~

Solnedgång över Canal Grande

~~~






~~~

Notte

~~~


Huset sover, till och med de fyra katterna ligger och snusar i varsin hörna, men nattron har ännu inte fångat mig i sitt grepp. Jag känner mig rastlös och längtande. Vårsolen har den effekten på mig. Den får mig att längta till Italien och Venedig. Nattmörkret härskar runt mig och det är, som jag har nämnt förut, vid den här tiden på dygnet som Venedig är som underbarast. Det är nu man ska sitta på någon av Fondamenta Zatteres väderbitna marmorbänkar med en flaska vin och kärleksfullt sällskap och titta ut över Canale della Giudecca och beskåda de få båtarna som krusar vattenytan och bara njuta av stjärnhimlen och lugnet, och varandra så klart. Jag hoppas att jag sitter där snart igen, lycklig och kärleksrusig i blick.




~~~