Rio dei Frari

~~~


Ett litet stycke av Rio dei Frari sedd från Campo dei Frari framför Santa Maria Gloriosa dei Frari, eller bara Frari som den kallas i folkmun, men mer om denna kyrka en annan gång. På den beiga markisen direkt till vänster om bron i bild står det Ristorante & Pizza och där, på Rio Terà, ligger Muro Frari, en restaurang som är långt ifrån beige och som erbjuder fantastiskt god mat och dryck. Vi hade turen att snubbla över denna restaurang den 21 december 2009 när vi hade anlänt till Venedig några timmar senare än planerat på grund av ett snöoväder över stora delar av Europa. Vi var småtrötta, frusna och stället som vi hade tänkt äta på hade stängt. Vi vandrade vidare längs ganska tysta, öde och vintervilande gränder och hamnade här - nästan som av en lyckträff och, tro mig, vi har återvänt hit igen. Muro är en restaurang som är väl värd ett besök om ni skulle råka ha vägarna förbi någon gång och missa för allt i världen inte deras utsökt goda och uppfriskande sgroppino al limone o liquirizia som avrundning på middagen.

~~~

Längtan

~~~


Sitter här en ganska kylig novembernatt och fylls av en stark längtan till Venedig. Jag ska inte säga att längtan bara flugit på mig i kväll, den har varit mer eller mindre påtaglig ett bra tag nu, men jag får nog sansa mig i alla fall till våren innan vi avlägger nästa besök i "vår" stad. Vi var förvisso där i somras senast, men det är snart två år sedan vi var där under vintern. Venedig är en magisk stad, och i synnerhet under vintern. Då, om vintern, är staden lugn och fridfull, kvällarna dimhöljda och kyliga, gränderna folktomma och vattnet stillas lätt till spegelro när natten faller. Om vintern är det underbart att bara vara i Venedig. Jag måste nog säga att jag avundas de som avnjuter denna stad i skrivande stund.

Några bilder från ett Decembervenedig:

~~~

Scala del Bovolo

~~~


Scala del Bovolo är helt enkelt en trappa, helt ensam i sitt slag, i - ja, så klart - Venedig. Dess namn kommer från venetianskans namn för snigelskal, bovolo, och ger en bra bild av hur denna vackra spiraltrappa sakta vrider sig upp mot skyn och en arkad med utsikt över staden. Trappan hittar man i, eller snarare på utsidan av, det sengotiska Palazzo Contarini del Bovolo från 1400-talet som ligger nära Campo Manin i stadsdelen San Marco. Trappan är just nu stängd för renovering.

~~~

Serenità

~~~


Sydsvenskan publicerade i söndags en läsvärd artikel om Venedig och i dag har den dykt upp även i nätupplagan. Bland annat listar de sex myter som folk ständigt envisas med att återkomma till när man talar om denna stad på vattnet. Prego!

Passar även på att bjuda på en bild där mörkret har sänkt sig över kanalernas stad och vattnet stillats till ro.




~~~

Amore!

~~~


Sitter här i kvällen, nästan natten, och smuttar på ett glas rött, italienskt så klart, och läser Marcus Birros krönika om Venedig, kärlekens stad. "Det är oslagbart vacker[t], oslagbart dyrt och oslagbart i största allmänhet. Ger man Venedig några timmar förlorar man sitt hjärta. Det känns inte dock inte alls som en stöld, utan som en gåva", skriver han bland annat. Jag kan inte annat än hålla med, bortsett från det där att det är oslagbart dyrt - för det är det faktiskt inte. Inte i min bok. Men det är klart, man bör veta vart man ska gå. Nog om det och åter till kärleken. För finns det något vackrare än just kärleken? Även jag och min man älskar och andas Venedig. Staden är, som Birro skriver, lite av en sagovärld och det är dit jag drömmer mig bort när livet känns tungt, när stressen är överväldigande, när den svenska bittra vintern krampaktigt biter sig fast i huden. Då strosar jag där längs teglade, vindbitna gränder, över tusen och en små broar och in i portvalv som lockar med hemligheter. Slår mig ner en stund vid Canal Grande och lyssnar till hur de små, små vågorna slår mot marmorn och de vilande gondolerna. Här finner jag ro. Alltid. Här lever kärleken. Alltid.

Jag önskar Birro och hans Jonna en fantastisk bröllopsdag på lördag. Men jag tvivlar inte, ty gifter man sig i Venedig kan det inte bli annat än fantastiskt. Magiskt. Jag vet. Venedig tar sannerligen kärleken på allvar, eller snarare, i Venedig tar man kärleken på allvar. Allt annat är omöjligt i denna världens vackraste stad.

Foto: Mario Mazziol


~~~

Leone di Venezia

~~~


Jag har skrivit om de venetianska lejonen tidigare och här kommer en bild på ytterligare ett. Just det här, ganska lilla, men väl vackert ärrade lejonet, hittar man vaktandes en trappa alldeles intill la Pescheria, det vill säga fiskmarknaden vid Rialto.






~~~

Al cader della notte

~~~

Vi såg tyvärr aldrig till de äldre damerna på den röda bänken när vi återvände till Venedig i somras, men så uppehöll vi oss inte så ofta på just Campo di Santa Margherita den här gången heller. Jag lyckades dock istället knäppa en hastig bild på några andra damer på en annan, något mer nött och solblekt, bänk på ett annat av stadens torg, Campo San Angelo. Vad de språkar om just denna kvällning förtäljer inte historien, kanske dryftar de svunna tider eller beklagar sig över alla turister som mer eller mindre tar över deras stad och röda samtalsbänkar varje sommar - på gott och ont.

~~~

Fresco

~~~


När solen står på från molnfri och klarblå himmel kan hettan ibland bli i det närmaste outhärdlig, i synnerhet om man är fyrbent och av naturen iklädd tjock och burrig päls. Sådana dagar är det tur att det finns vattenhål att tillgå. Här hittade tre lyckliga vovvar en brunn där de kunde svalka sin törst och sina tassar på Campo di San Polo en varm sommardag i början av juli.

~~~

Vetrina

~~~


Detta fantastiska skyltfönster ser man om man vandrar över Ponte dei Fuseri i riktning mot Piazza San Marco. Visst är det vackert?

~~~

Gabbiano

~~~

En trut, gabbiano, tar en vilopaus och beskådar den livliga trafiken på Canal Grande.




~~~

Ny turistskatt i Venedig

~~~


Nu verkar det stå klart att Venedig följer i Roms spår och att den planerade turistskatten kommer att införas från och med den 24 augusti. Man kommer då, de fem första nätterna, som besökare i staden att få betala 1 euro extra per person och natt, och per hotellstjärna, i en särskild turistskatt. Syftet är att dra in cirka 200 miljoner om året; pengar som ska användas till att restaurera staden. Jag vacklar i vad jag tycker om denna skatt. Går pengarna till det som de ska har jag inga problem att betala lite extra, för naturligtvis tär turistmassorna på denna bräckliga stad. Siffrorna varierar lite beroende på vem man talar med, men någonstans mellan 16 och 25 miljoner turister besöker Venedig varje år. Självklart medför det ett enormt slitage och varje gång man är där restaureras det i varje hörna. Venedig vill så klart inte mista sina turister, men många är trötta på turister som bor på fastlandet, där det ofta är mycket billigare att bo, och som bara åker in och besöker Venedig över dagen utan att spendera några större summor pengar i själva staden. Det är det slitaget en del vill slippa. Vore det då inte bättre att gynna hotellen i själva Venedig och lägga turistskatten på hotellen i de närmaste kranskommunerna? Absolut ingen ypperlig lösning det heller, men det vore mer logiskt. Nå väl, ni kan läsa mer om skatten här i Daily Mail.

Jag såg för övrigt att många som kommenterat artikeln såg det här som ett skäl till att inte besöka Venedig som i deras ögon redan var alltför dyrt att besöka. Någon skrev att det kostar en förmögenhet att ta sig en dricka även om man tar sig bort från "torget", som jag förutsätter är Piazza San Marco, och att maten är dyr och av dålig kvalitet. Tja, vad ska man säga? Inte ens på Piazza San Marco behöver det vara dyrt att ta sig en dricka. På Bar Americano kostar en rejäl spritz med tilltugg, om jag inte missminner mig, runt 2 euro. Dyrt? Knappast. Och maten. Åh, den maten! Självklart kan man gå på nitar, precis som i alla städer, men det finns massor av bra restauranger, trattorior, osterior och enkla snackbarer med fantastiskt god mat till rimliga priser. Det gäller bara att hålla ögonen öppna och inte sätta sig på första bästa ställe alldeles intill turiststråken. För övrigt, människor som inte har vett att uppskatta vackra och säregna Venedig kan hålla sig hemma. På så sätt slipper gränderna i alla fall ett par nötande sulor.

Tärande tassar på Ponte di Rialto?




~~~

Riposo

~~~


Även en gondoljär behöver ta igen sig, i synnerhet om det är dryga 35 grader hett och luften nästan dallrar om dagarna. Här ligger en gondol för vila längs Rio di San Trovaso i Dorsoduro när kvällningen randas och gondoljären kanske är och tar sig en svalkande dryck eller en bit mat på någon näraliggande trattoria.

~~~

Staden i mitt hjärta

~~~


Nyligen hemkommen från en underbar resa till Venedig. Trots att vi besökt staden många gånger förut såg och upplevde vi denna gång massor av nya ting, men mer om det i kommande inlägg. I dag får ni hålla till godo med en mer eller mindre klassisk bild från världens vackraste stad. Längtar redan tillbaka till staden i mitt hjärta.

~~~

Banco rosso

~~~


De klarröda bänkarna på Campo Santa Margherita är en naturlig mötesplats för såväl gammal som ung, turist som lokalbo. Den här bilden är tagen på måfå en tidig och varm kväll i augusti 2007 när jag och maken satt och drack något svalkande på en av torgets många trevliga uteserveringar. Vi tänkte inte så mycket mer på det. När vi ett tag senare laddade ner fotona i datorn och tittade närmare på dem så såg vi att vi precis ett år tidigare, på samma plats, hade tagit en liknande bild - och den äldre damen längst till vänster i klungan om tre mitt under trädet hade fångats även på det fotot, hon bar dessutom samma blus. Ibland bjuder ödet på små lustiga nycker. Önskar att även jag hade Campo Santa Margherita som mitt alldeles egna sällskapsrum om kvällarna, dit jag kunde gå och slå mig ner på min röda bänk och träffa vänner, bekanta och nykomlingar och dryfta allt och inget och vila i stunden för ett ögonblick.

Jag hoppas för övrigt att få se någon eller några av de här tre damerna även denna sommar, givetvis småpratandes på den röda bänken i skuggan under trädet mitt på torget.




~~~

Venice Kayak

~~~


Om man vill förena nytta med nöje när man besöker Venedig så kan man ge sig ut och paddla kajak på stadens vattenvägar. Venice Kayak erbjuder olika slags kajakturer i olika prisklasser, alla med guide.

Här kan du följa med på en angenäm 5-minuterstur längs Canal Grande:



Läs gärna mer på venicekayak.com.




~~~

Pałaso Dogal

~~~

Pałaso Dogal, eller på italienska Palazzo Ducale, det vill säga Dogepalatset i Venedig, var i närmare tusen år republiken Venedigs regeringsbyggnad samt den sittande dogens residens; där inrymdes även domstol och fängelse. Palatset var från början mer fortliknande och uppfördes ursprungligen i bysantisk stil under 800-talet, men 500 år senare byggdes det om i gotisk stil och palatset antog i mångt och mycket sin nuvarande form under 1300- och 1400-talen, närmare bestämt mellan 1309-1424. Palatset har dock eldhärjats tre gånger, vilket har lett till vidare ombyggnationer under årens lopp.


Palatsets storslagna entré, Porta della Carta, från 1400-talet är ett sengotiskt mästerverk som kan ha fått sitt namn, "Pappersporten", av att dogens påbud kungjordes här eller av att många skrivare bedrev verksamhet i närheten. Till vänster om porten hittar man fyra mörka figurer kallade "De fyra morerna" och de sägs antingen symbolisera den romerske kejsaren Diocletianus och hans kompanjoner eller fyra saracener som försökte plundra basilikans skattkammare som ryms bakom väggen där de sitter.


På innergården hittar man Antonio Rizzis storslagna trappa Scala dei Giganti, giganternas trappa, från 1484 som har fått sitt namn efter Sansovinos statyer av Neptunus och Mars, vilka symboliserar Venedigs styrka till sjöss och på land. I dag använder man som besökare den inre trappan Scala d'Oro, den gyllene trappan, som byggdes på 1500-talet efter en ritning av Jacopo Sansovino.



Som jag nämnde inhyste palatset förr i tiden även fängelse och cellerna var fördelade mellan pozzi och piombi; de förstnämnda, "brunnarna", låg så långt ner i byggnaden man kunde komma och var fuktiga, mörka och fulla av såväl fångar som insekter, de andra låg på vinden, direkt under taket av bly, därav namnet "blykamrarna". Blyet bidrog till att göra hettan outhärdlig sommartid och kylan förlamande vintertid. En av de mest kända internerna var Giacomo Casanova, han satt fängslad i blykamrarna och hade tillgång till sin egen läsfåtölj i cellen. Den står kvar än i dag, hävdar man. Casanova lyckades dock rymma från sitt fängelse, gå och ta en espresso på Caffè Florian tvärs över torget för att sedan ge sig ut på strövtåg i Europa. Man kan läsa mer om Casanovas äventyr i hans memoarer.













Man byggde senare om fängelset och förlade det på andra sidan kanalen Rio de Palazzo på Dogepalatsets baksida och Ponte dei Sospiri, det vill säga den kända Suckarnas bro, fungerade som väg in och ut ur fängelset. Med lite fantasi kan man räkna ut det troliga skälet till varför bron heter som den gör.













Dogepalatset fungerar i dag som museum och jag rekommenderar att man lägger på några euro extra på inträdesbiljetten och går den guidade turen som de kallar för "Secret Itineraries". Då får man följa med bakom kulisserna och se sådant som besökare som strosar runt på egen hand inte får se, bland annat de gamla ämbetsrummen, blykamrarna och tortyrkammaren.




~~~

Solnedgång över Canal Grande

~~~






~~~

Notte

~~~


Huset sover, till och med de fyra katterna ligger och snusar i varsin hörna, men nattron har ännu inte fångat mig i sitt grepp. Jag känner mig rastlös och längtande. Vårsolen har den effekten på mig. Den får mig att längta till Italien och Venedig. Nattmörkret härskar runt mig och det är, som jag har nämnt förut, vid den här tiden på dygnet som Venedig är som underbarast. Det är nu man ska sitta på någon av Fondamenta Zatteres väderbitna marmorbänkar med en flaska vin och kärleksfullt sällskap och titta ut över Canale della Giudecca och beskåda de få båtarna som krusar vattenytan och bara njuta av stjärnhimlen och lugnet, och varandra så klart. Jag hoppas att jag sitter där snart igen, lycklig och kärleksrusig i blick.




~~~

Canal Grande

~~~

Vy över Canal Grande en skönt vinterljum och vackert klarblå decemberdag för några år sedan. Bilden är tagen från kajen utanför Palazzo Corner-Spinelli, tidigare Ca' Lando, mot Ponte di Rialto som så ståtligt ses överbrygga kanalen i bildens mitt. Mer om Ponte di Rialto kan ni läsa här och om ovan nämna palats kommer jag att skriva mer en annan gång.




~~~

Ornamento

~~~

Ett av många ornament som man kan hitta längs sina strövtåg i Venedig. Just det här, möjligen något plågade, ansiktet hittar man på klocktornet till Chiesa di Santa Maria Formosa som ligger på torget med samma namn.




~~~

Döden i Venedig

~~~

Spiegel International har en läsvärd artikel om ett på många sätt utsatt Venedig.

Bilden är tagen den 24 december 2009 och visar hur Venedigs gator, torg och gränder kan se ut när Adriatiska havet intar staden. På Piazza San Marco, som är Venedigs lägst liggande plats, räckte oss vattnet denna natt ända upp till skrevet. Det var en mycket speciell upplevelse för oss att ta oss fram genom vattenmassorna och jag kan fortfarande höra ekot av vår stretande och blöta framfart mellan de av åren ärrade husväggarna och det var minst sagt en minnesvärd julafton, men självklart förstår man att det här ständigt återkommande fenomenet tär på denna så vackra och också sköra stad.




~~~

"I open some time"

~~~

Vi har gått förbi butiken som har den här skylten på dörren ett flertal gånger vid våra Venedigbesök, men aldrig ägnat den någon större uppmärksamhet då den sällan har sett öppen ut. Men av någon anledning gick vi fram för att ta en närmare titt sist vi var nere och då fick gåtan sin lösning - nu är det glasklart varför man aldrig ser någon strid ström av kunder gå in och ut ur butiken. Ganska skön inställning, tycker jag. Önskar att jag kunde sköta mitt företag på samma sätt. "Nu har jag lust att jobba en stund. Eller nej, jag läser klart boken först. Och tar en promenad. Jag kanske hinner klämma in ett glas vin också. Sedan får vi se..." Skulle vara kul att veta vem ägaren är och om han eller hon arbetar med något annat vid sidan om eller om han eller hon kan försörja sig på sina spontanöppningar. Kanske behöver personen inte arbeta alls och har butiken som en liten hobby, vem vet?




~~~

Canale di Cannaregio

~~~

Vy över Canale di Cannaregio från Ponte delle Guglie en eftermiddag i december 2009. Solen är på väg att gå ned, mörkret, och med det lugnet, håller på att sänka sig över staden, lekfulla måsar flyger på lätta vingar och förväntan och kärlek ligger i luften.




~~~

Fondamenta Zattere Ponte Lungo

~~~

När den svenska januarikylan tränger in i både märg och ben, och is, halka, snö och snöslask blivit vardagsmat, så är det som en värmande lisa för själen att titta tillbaka på bilder från ett behagligt augustivarmt Venedig. Här kommer några bilder från ett promenadstråk där man kan se såväl venedigbor som turister som promenerar, flanerar, joggar, rastar hunden, tar ett glas eller en matbit på den lilla trevliga uteserveringen, sitter och byter tankar på en av kajens många bänkar eller som helt enkelt i tystnad bara njuter av vyn över Canale della Giudecca och Giudecca. Mer om Giudecca en annan gång.

~~~

Bella notte!

~~~


Venedig är alltid en fantastisk stad, men i mitt tycke är den som mest fantastisk sena kvällar och nätter. Då har man möjlighet att på ett helt annat sätt än dagtid ta in dess skönhet och lugn. Det är då staden gör skäl för det namnet La Serenissima. Det är då det finns tid för eftertanke och kontemplation. Det är då det finns tid för kärlek. Amore. Att vandra längs svagt upplysta gränder där stängda fönsterluckor vittnar om att staden lagt sig till ro, att ströva över ett öde Piazza San Marco där det enda som bryter tystnaden är ekot av de egna stegen, att strosa på vindbitna broar över spegelblanka kanaler, att någonstans långt bortifrån mer ana än höra hur någon förtöjer sin båt för kvällen, att sitta på en ärrad bänk av marmor och dela på en flaska lokalt vino rosso med mannen man inte kan leva och andas utan, att förnimma den milda doften av salt från Adriatiska havets avlägsna vågbrus, att försiktigt smyga sig förbi gondoler i nattlig vila och skymta skuggan en katt på strövtåg, det kan vara ren magi.

~~~

Balcone piccolo

~~~

Venedig är en på många sätt färgstark stad med en härlig och olikartad arkitektur. Jag återvänder ofta till den här bilden för personligen skulle jag gärna vilja sitta på den lilla balkongen ovan med en god bok, ett uppfriskande glas Prosecco och känna den ljumma kvällsbrisen smeka min kind.

~~~

Andra skriver: Venedig, Venetien, Italien, Prosecco, arkitektur

~~~